nu kommer det ett klagande inlägg så om ni inte orkar med det är det ingen idé att ni fortsätter läsa..
för en del vänner har det kommit som en chock den här veckan att jag inte mår bra.
jag har tydligen varit hur bra som helst på att dölja det, och det är väl för att jag inte vill visa mig svag inför någon.
jag har inte blivit lärd att visa mina känslor, det var inte så jag blev uppfostrad.
igår var jag nära på att börja skrika på hela min familj, förutom syster och kusin.
jag har aldrig känt så, men det var något som bara tog stopp i mig.
jag ville resa mig och verkligen få dom att förstå att att allt verkligen inte är bra som jag har sagt i flera års tid nu.
allt började väl med mammas och pappas skilsmässa och på den vägen är det :(
jag hatar min mamma och pappa för att de skildes och sen blev tillsammans igen.
båda sakerna utan att diskutera med mig och sara. visst, det var ju deras val. men ska inte föräldrar vilja sina barns bästa?
jag vet inte vad sara tyckte, men jag tyckte då för 3,4 år sen att det var världens sämsta sak för dom att bli tillsammans igen för det kändes som om de om 3 år skulle förstå att det inte skulle funka och på så sätt krossa mig och sara igen.
men som tur är, kanske. så är de fortfarande tillsammans.
jag kommer ihåg den dagen jag hittade papperna från hallsbergs domstol eller något, där det stod i kryssat att de skulle skilja pga något. jag var så enormt nära att ta tändaren som låg bredvid och bara tända på. det hade ju inte ändrat något, men jag tror att jag skulle ha mått lite bättre då.
sen oldemor, hon vägrade prata med mamma och pappa när de blev tillsammans igen.
och när jag träffade henne på nellies dop. jag ville skrika på henne med, för hur hon behandlade en av de bästa på min jord. morfar.. han är hela min värld, han och farfar delade den platsen och nu när farfar är borta så fick han hela.
och hon behandlade honom som om han inte fanns där.
och jag har också behandlat honom så. jag vet knappt något om honom och jag skäms så jävla mycket.
igår fick jag för första gången reda på hur gammal han är. tänk sen när han dör, jag kommer aldrig kunna hämta mig från skammen att jag inte kände min egen morfar. jag vill verkligen ändra på det, men jag har inte tiden. men jag vill verkligen.
men de värsta som någonsin har hänt, det är farfars död.
han lämnade oss så fort. vi visste att de skulle hända, men vi var inte beredda på att de skulle hända så fort.
och jag kommer föralltid att minnas den gången jag inte hälsade på honom, och det är den sista chansen jag hade för att träffa honom och jag tog den itnte. hur dum i huvudet får man vara?!?!?!?!?!
alla var där, timmy, jennifer, ulrika.. alla utom jag. de berättade att han log när jennifer och sara läste tillsammans för honom.
jag vet inte varför jag inte åkte. men jag ville väl minnas honom som den han var innan han blev dålig.
som min största idol, den starka människan, han jag alltid slogs med om de minsta potatisarna, han som lärde mig om skog, han jag satt i knät på första gången jag åkte traktor.
HAN VAR HELA MIN VÄRLD!
och han försvann utan att jag ens hann säga hejdå.
han kommer alltid att vara den jag älskar mest i hela världen.
gustav persson..
vi saknar dig så enormt mycket!!!
jag orkar inte ta mer..
det är för mycket.
och nu det som har hänt mellan oss.
jag tycker om dig så otroligt mycket.
men ändå...
det räckte visst inte?
grattis på födelsedagen förresten.. :/
