---

Jag tycker verkligen inte om hur saker har blivit nu på sista tiden. Är jag inte värd ett piss längre? Och det sämsta med mig är ju att jag verkligen inte kan säga ifrån. Jag godtar det, ler ett snabbt leende och går därifrån. Sån har jag inte varit förut, utan det har blivit så de sista åren.

Sen är jag så äckligt jävla trött på folk som har kommentarer gällande min och Mathias förlovning. Kan ni inte bara godta att jag är lycklig för nästan första gången i mitt liv? Varför ska ni påpeka hela tiden att jag är för ung, att vi bara varit tillsammans i åtta månader och att vi inte känner varandra? Det hade varit en annan sak om jag hade varit 15, 16. Men jag var faktiskt 18 år när vi förlovade oss och i Sverige så betyder det att man är vuxen när man är 18. Jag är vuxen och lever mitt egna liv.
jag har sagt att jag inte bryr mig om vad folk tycker, men det här tar fan priset för nu handlar det inte bara om mig längre, nu handlar det också om en av världens bästa och snällaste killar jag har träffat. Han förtjänar inte att bli baktalad, det kan vem som helst intyga som känner honom.
Det är mitt liv och jag förstår inte ens varför jag känner att jag behöver försvara mitt beslut. Jag älskar Mathias och jag ser inget slut på vår relation. Det är honom jag vill leva med och jag vill faktiskt skaffa barn med honom när jag är redo.

Och en sak till. Vi var ifrån varandra i två månader, och dem två månaderna inträffade nästan precis när vi blev tillsammans. Vi hade varit tillsammans i ungefär en månad när jag åkte. Men vi klarade det trots att ingen trodde det. Så starka är vi.

Jag tänker i n t e ta skiten längre. Glöm det.

---