---

Jag fick idag erfara att gamla minnen kan komma upp som en explosion.
Jag var till stranden och efter ett par timmar när jag skulle sätta mig upp hör jag en bekant röst som jag inte riktigt kan placera, men när jag kollar bakom mig ser jag en av mina stora kärlekar.. En av mina bästa vänner.. Den som jag litade på mest i hela världen.
Alla minnen av det vi gjort kom upp till ytan och jag hade ärligt talat svårt att andas.

Envis som jag är vägrade jag hälsa. Det är alltid jag som får hälsa, men denna gång tänkte jag att nu är det hans tur. Våra blickar möttes mer än en gång och vi låg mindre än 5 meter ifrån varandra, men han sa aldrig hej.. Inte ens en nick från honom fick jag.. Och det gjorde ont. Jag trodde att det inte bara var jag som kom ihåg vår speciella vänskap. Men det var det tydligen.

Ni tänker säkert: men varför hälsa du inte för? jo, för vad skulle jag säga? Det skulle bara bli ett hej, och sen tomt kallprat tills den där pinsamma tystnaden och hej då:et.

Mina minnen kommer alltid finnas kvar men nu kommer jag tänka till en extra gång innan jag säger att jag saknar han och hans vänskap. För han är inte samma person som han var för 3, 4 år sedan. Och inte jag heller. Men idag förstörde han lite av allt..

Just gonna stand there, and watch me burn. But that's alright, because I like the way it hurts.
Just gonna stand there and hear me cry, but that's alright
Because I love
The way you lie
I love the way you lie
I love the way you lie

---

---

---

---

Usch, jag har så äckligt dåligt samvete just nu. En av mina närmsta vänner i högstadiet har haft problem med sitt hjärta sen i mars ungefär. Och jag har faktiskt inte vetat om det.. Vi sitter och pratar om det och min händelse för snart ett år sen. Jag vet inte varför jag har dåligt samvete, men det är nog att veta att han har mått skit och fått åka in akut till sjukhuset utan att jag inte har funnits där. Vi tappa kontakten rätt rejält när vi började ettan, men i alla fall.. Jag älskar dig N, och jag finns alltid här.

Apropå min händelse, det är bara 4 stycken nu som vet om det och jag tror att jag vill behålla det för mig själv. men jag kan säga som så att efter den händelsen så har mitt liv förändrats radikalt.. Och jag ångrar till viss del det som hände men jag kan inte göra det ogjort trots att jag vissa dagar vill så mycket att mitt hjärta känns som det ska gå sönder..

---

---

Jag tycker verkligen inte om hur saker har blivit nu på sista tiden. Är jag inte värd ett piss längre? Och det sämsta med mig är ju att jag verkligen inte kan säga ifrån. Jag godtar det, ler ett snabbt leende och går därifrån. Sån har jag inte varit förut, utan det har blivit så de sista åren.

Sen är jag så äckligt jävla trött på folk som har kommentarer gällande min och Mathias förlovning. Kan ni inte bara godta att jag är lycklig för nästan första gången i mitt liv? Varför ska ni påpeka hela tiden att jag är för ung, att vi bara varit tillsammans i åtta månader och att vi inte känner varandra? Det hade varit en annan sak om jag hade varit 15, 16. Men jag var faktiskt 18 år när vi förlovade oss och i Sverige så betyder det att man är vuxen när man är 18. Jag är vuxen och lever mitt egna liv.
jag har sagt att jag inte bryr mig om vad folk tycker, men det här tar fan priset för nu handlar det inte bara om mig längre, nu handlar det också om en av världens bästa och snällaste killar jag har träffat. Han förtjänar inte att bli baktalad, det kan vem som helst intyga som känner honom.
Det är mitt liv och jag förstår inte ens varför jag känner att jag behöver försvara mitt beslut. Jag älskar Mathias och jag ser inget slut på vår relation. Det är honom jag vill leva med och jag vill faktiskt skaffa barn med honom när jag är redo.

Och en sak till. Vi var ifrån varandra i två månader, och dem två månaderna inträffade nästan precis när vi blev tillsammans. Vi hade varit tillsammans i ungefär en månad när jag åkte. Men vi klarade det trots att ingen trodde det. Så starka är vi.

Jag tänker i n t e ta skiten längre. Glöm det.

---

---

Jag vet inte riktigt vad det är med mig. Känner mig deppig osv. tycker jag verkligen inte om.
hoppas att fikan med diana och karin blir av imorgon, karin nämde något om det. behöver tid med mina tjejer känns det som. mira jävel och sofie med för den delen är ju lååångt borta.

20 min kvar tills mathias kommer hem, då ska han få en kram och en puss bara för att han har orkat med mig i 8 månader nu. inte ofta han får kramar och pussar bara sådär.

haha, kollar på vad du är vad du äter nu och jag älskar den där cribba! mambo jambo. haha, bäst.
blir på bra humör av såna människor.

nej, nu ska jag göra något annat, men vad vet jag då inte.


PUSS
/ lolläää

---

allt är bara för mycket just nu.
för mycket för att jag ska orka med skiten.
allt händer på en gång.
jag orkar inte förlora mer vänner än jag redan gjort.
jag kommer få stå ensam en vacker dag och hur ska jag orka med det?

och du.
jag orkar inte hålla på såhär.
ringa när du vill osv.
du är en av mina närmsta vänner, de förnekar jag inte,
och jag vet inte heller hur jag ska orka allt utan dig.
du har funnits här för mig i vått och torrt.
du har gråtit med mig, du har mått dåligt med mig, du har skrikit med mig.
men jag får inte gråta med dig, jag får inte må dåligt med dig, jag får inte skrika med dig
du stänger mig ute totalt!
det skulle ju inte bli såhär,
det har vi lovat varandra.
men löften är till för att brytas sägs det ju


god natt.