---

jag vet inte hur jag ska beskriva den här känslan. det känns bra men ändå så sjukt dåligt. jag kan inte skaka av mig det. jag försöker vara den jag var förut, men varje dag när jag vaknar inser jag att det aldrig kommer att gå. jag vaknar med hopp, men när jag går ut genom dörren så är jag tom. jag vet verkligen inte vad det beror på. jag skulle vilja berätta om allt för alla jag umgås med varje dag. jag försöker, men orden kommer inte ut. det är något som håller dom tillbaka. det är huvudet som säger; "nej, säg inget, de kommer aldrig att förstå. de kommer bara att skratta åt dig och se allt som ett skämt." jag vet inte ifall det är sant, jag tror och hoppas att ifall jag säger något så kommer de att stå bakom mig, det har de gjort förut. men jag är så jävla rädd att förlora dem, att de ska försvinna som alla andra gör i slutändan.
jag vill bara komma bort från allt, en timme eller så. mer behövs inte.
förlåt alla som jag nu gör förvirrade, det är inte meningen. jag älskar er för att ni står bakom mig och gör mig glad. jag hoppas verkligen att ni vet det

---