---

Jag har tänkt på en sak nu ganska länge och det är att jag aldrig verkligen kan öppna mig för en person..
Det finns saker som jag inte berättat för någon, inte för någon av tjejerna i klassen ( de är jag mest öppna för ) och inte för Mathias eller Ida heller.

Mathias försökte förstå mig igår och jag var så otroligt nära på att berätta allt för honom, för vad är ett förhållande utan tillit? Men i den sekunden som jag försökte forma orden så försvann dem och jag sa;  "nej, det var inget."
Jag vet att han verkligen vill mitt bästa och att han älskar mig. Så varför kan jag inte bara berätta allt?
Varför kan jag inte berätta för tjejerna? Varför kan jag inte gråta inför mina bästa vänner och pojkvän? Är det för att jag inte vill visa mig svag eller vad är det om?

För jag tycker inte det är fel när en kompis gråter, men när jag själv gör det.. Inte ens när jag var sjuk och hade så ont att jag grät för varje rörelse kunde jag visa Mathias det, utan jag vände mig åt andra hållet och väntade på att han skulle somna så att jag då kunde gråta..

Det måste vara något som är fel. Jag vill kunna berätta allting och gråta inför dem jag älskar mest. Enda gången jag gråtit inför folk var på farfars begravning. En gång på snart 19 år.

Jag vet inte..

---